|
BOKANMELDELSE I NMT NR 2 / 2004
Norsk-svensk säkerhetssamverkan
"Brödrafolkens
väl": Svensk-norska säkerhetsrelationer 1949-1969, Anmeldt av Tommy Jeppsson Författare till avhandlingen med den välfunna titeln "Brödrafolkens väl" är Magnus Peteron. Författaren har efter sex års studier av ämnet utgivit en väl genomarbetad, analytiskt högtstående och synnerligen intressant bok. För en läsekrets med intresse för säkerhetspolitik och dess koppling till militärstrategiska och operativa frågor settu ett småstatsperspektiv, erbjuder denna bok ett mycket högt läsvärde. Avhandlingens syfte har varit att utforska frågekomplexet om hur Norge och Sverige, två länder med en på ytan så olikartad säkerhetspolitisk inriktning, i praktiken kunde nå en så hö gad av samförstånd under första delen av det kalla kriget och var gränserna gick för detta samförstånd. En av bokens stora förtjänster är att den tar för sig såväl den säkerhetspolitiska som den strategiska och operativa nivån. Framställningen har utgtt rån tre övergripande frågeställningar vilka är bokens röda tråd: 1)Hur uppfattades Sverige och det svenska förhållningssättet på respektive analysnivå av de norska aktörerna, och vilka konsekvenser fick detta för den norska hållningen? 2)Hur uppfattads Noge och det norska förhållningssättet på respektive analysnivå av de svenska aktörerna och vilka konsekvenser fick detta för den svenska hållningen? 3)Vilka variationer kan identifieras beträffande svensk-norskt samförstånd och svensk-norsk oenighet nom oh mellan de olika analysnivåerna över tid och hur kan dessa förklaras? Jag önskar i det följande att kortfattat behandla bokens innehåll med utgångspunkt i avhandlingens sammanfattande del. Avsikten med denna angreppsvinkel är att ge läsaren en gro överskt av ett forskningsfält som förhoppningsvis skall locka till fördjupat studium av en högst läsvärd bok.. Svensk säkerhet och Norge På svensk sida betraktades den norska allianspolitiken med största intresse och uppmärksamhet och man var, särkilt i örjan 1950-talet, ängslig för att den skulle komma att bli mer öppen för mer långtgående integration i de västliga försvarsstrukturerna. Den svenska regeringen försökte motverka den norska NATO-integrationen genom att påtala vilka konsekvenser en örändradnorsk allianspolitik kunde få för förhållandena i Norden. Sovjetiska motåtgärder i Finland befarades, vilket skulle leda till ökad risk för kriser och krig i området. Detta ligger i linje med föreställningen om en nordisk balans. Den svenska reeringen hde säkert gärna sett en mer markerad norsk avskärmningspolitik i förhållande till väst på övergripande säkerhetspolitisk nivå och en ökad vikt vid förtroendeskapande gentemot öst under dessa år. Det ibland nedlåtande svenska tonläget gentemot de norska alianspolitiken tycks inte ha lett till några kraftiga norska reaktioner. Man konstaterade som regel att man hade något olikartade uppfattningar. Under åren kring 1960 minskade de svenska farhågorna för en alltför utmanande norsk allianspolitik Den norskaregeringens hantering av kärnvapenfrågan och de kriser som drabbade Norden i början av 1960-talet tycks ha spelat en väsentlig roll därvidlag. Den svenska regeringen gav mot slutet av 1960-talet t.o.m. uttryck för direkt uppskattning av den noska linjen. ammantaget kan alltså sägas att den svenska synen på norsk allianspolitik gick från en förhållandevis stark misstänksamhet till uttryckligt värdesättande av den norska linjen. På strategisk nivå, där ländernas uppfattningar skilde sig mindr från varandrs eftersom aktörerna betraktade det skandinaviska området, och inte minst den skandinaviska halvön, som en strategisk enhet, var man på svensk sida särskilt under den första delen av 1950-talet klart oroad över inte bara den norska krigsmaktns utan hela vstsidans militära svaghet. Eftersom det norska och danska NATO-medlemskapet ansågs öka risken för att området skulle dras in i krig och eftersom den svenska, och för den delen den norska, försvarsdoktrinen byggde på att man skulle kunna gör motstånd till ess hjälp från väst hann anlända, var detta alarmerande utifrån svensk synvinkel. Dessa förhållanden förändrades gradvis genom Västtysklands upprustning, västsidans satsningar på en trovärdig kärnvapenkapacitet och den norska krigsmakten förstärkning oc beredskap. Under 1960-talet ansågs den sammantagna krigsrisken för Sveriges del ha minskat. Men om mer omfattande sovjetiska operationer mot Norge skulle företas trodde man på svensk sida att det skulle bli svårt att hålla sig utanför. På operativ nivå unde ett brett register av politiskt sanktionerade svensk-norska operativa kontakter byggas upp, vilket i viss mån bidrog till att integrera Sverige i de västliga försvarsstrukturerna i vidare mening. Ett svenskt villkor verkar ha varit tt man inte ville amarbeta direkt med NATO. Sverige kringgick detta problem genom att samarbeta bilateralt med NATO-länder. Denna principiella inställning framgår mycket klart av de svensk-norska operativa kontakterna. Det var vidare kännetecknande för d svenska bilateralaoperativa förberedelserna för eventuell samverkan i krig med väst att Sverige inte ville binda sig att handla på det ena eller det andra sättet i kris eller krig. De svensk-norska operativa förbindelserna tycks ha hållit sig inom dessaprincipiella ramar. enna svenska linje syftade till maximal handlingsfrihet, vilket säkert skulle ha gått ut över effektiviteten om det skulle bli frågan om samverkan med västmakterna i krig. Norsk säkerhet och Sverige Den svenska neutralitetspolitikn uppfattades inte so något större problem i norsk säkerhetspolitik. Den norska regeringen såg den som en viktig komponent i det mönster som gjorde Norden till en lågspännings- och buffertzon mellan maktblocken och den svenska hållningen uppfattades som örhållandevis stabil oh okontroversiell. Man önskade ett så starkt, motståndskraftigt och samarbetsvilligt Sverige som möjligt. Den svenska integrationen i de västliga säkerhetsstrukturerna - med bl.a. anpassning till COCOM:s regler för export av stratgiska råvaror till östbocket och med öppenhet för ett begränsat svensk-norskt militärt samarbete till nytta för hela NATO-sidan - uppfattades som positiv av den norska regeringen, även om man hade önskat mer. Den svenska avskräckningspolitiken gentemot Svjetunionen och dess allerade, som innehöll tydliga signaler om att ett angrepp skulle mötas med ett starkt försvar som skulle kunna hålla ut så länge att hjälp från väst hann anlända, ansågs vara ett väsentligt skydd för Norge. I början av perioden anträngde sig den norska reeringen för att bryta västmakternas, särskilt USA:s, isolering av Sverige och istället söka få till stånd ett så vittgående samarbete som möjligt utifrån de nya omständigheterna. Man respekterade den svenska linjen och fick efterand ett allt större förtronde för den, bl.a. för att Sverige tycktes kunna stå emot sovjetiska påtryckningar i syfte att förmå landet att agera för dansk och norsk neutralisering. Man kan dock säga att den norska regeringen under hela undersökningsperiodn önskade en mer utpräglad vensk integration i de västliga försvarsstrukturerna, även om man hyste förståelse för att trovärdigheten för den svenska neutralitetspolitiken kunde tala för den valda linjen. Mot slutet av perioden, då den svenska politiken lev allt mer aktiv och särsklt de svensk-amerikanska relationerna var ansträngda, började man på norsk sida att betrakta den svenska neutralitetspolitiken med en underton av misstro. Den svenska avskärmningsretoriken ansågs gå för långt och man befarade å sina håll t.o.m. att Sverig skulle gravitera österut. Sammantaget kan alltså sägas att den norska synen på svensk neutralitetspolitik gick från ett förhållandevis stort förtroende för den svenska linjen till visst tvivel om den. På den strategiska nivn sammanföll de norska och sveska uppfattningarna i högre grad. Stormakternas, särskilt västmakternas, strategiska tänkande, uppbyggnad av militära medel och föreställningar om hur ett tredje världskrig skulle kunna komma att föras påverkade starkt svenst och norskt strategiskt tänkane. Den gemensamma strategiska analys som de skandinaviska länderna utarbetade under de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingarna 1948-1949 låg i hög grad till grund för det militära tänkandet under hela undersökningsperoden, även om en tyngdpunktsförädring skedde från och med cirka 1960. Östersjösunden och den nordnorska kusten ansågs vara de strategiska brännpunkterna i området. Ländernas strategiska sammanflätning, särskilt Sveriges och Norges, gjorde att det var svåt att tänka sig att ett krig i de ena landet inte skulle leda till att det andra också drogs in i eller i alla fall berördes väsentligt av krigshandlingarna. Det skandinaviska området sågs med andra ord som en strategisk enhet under hela undersökningsperoden. På norsk sida ansåg man de på 1950-talet som sannolikt, faktiskt mer sannolikt än sina stormaktsallierade i väst, att också Sverige skulle dras in i ett nytt storkrig mellan maktblocken om striderna skulle föras in på skandinaviskt område. I vilkt fall som helst skulle Sverige stakt försvåra sovjetiska operationer mot de mest vitala delarna av Norge (Sydnorge), vilket gjorde att man på norsk sida kunde prioritera försvaret i norr. Sverige sågs som en stark sköld och ett flankskydd för Norge oavstt om landet skulle ha blivit medkriförande på västsidan eller klarat att hålla sig utanför krigshandlingar i Skandinavien. De norska försvarsprioriteringarna, som förankrades inom NATO, även om det skedde efter visst besvär, gick ut på att kontakternamed Sverige var bland de sista som sklle brytas i ett krig. Försvarsstyrkornas viktigaste reträttväg gick mot de centrala delarna av den skandinaviska halvön (Trondheimsområdet) och inte mot Sydvästnorge (Stavangerområdet), vilket visar den vikt som förbndelserna med Sverige tillmättes. Unde 1960-talet blev Sverige en allt mer statisk komponent i norskt strategiskt tänkande. Fortfarande trodde man dock inte att Sverige kunde undgå att beröras om en större sovjetisk operation mot Nordnorge skulle företasoch fortfarande betraktades Sverige sombuffert, förvarningsområde och potentiell vapenbroder i krig. På operativ nivå utvecklade länderna politiskt förankrade operativa kontakter av stor bredd och variation. Något särskilt djup uppnåddes dock inte, om mn med djup menar operativ integration. P underrättelsesidan och den luftoperativa sidan tycks förbindelserna ha varit mest utvecklade. Den norska regeringens uppfattning verkar, även om den var bunden av allianssolidaritet västerut, ha varit att Sverige ick definiera gränserna för samarbetet. De strategiska föreställningarna som förklaring till samförstånd och oenighet Slutligen, när det gäller variationer beträffande graden av samförstånd och oenighet inom och mellan de olika analysnivåerna över tid kan följande sägas. Som framgått tyder reultaten av undersökningen på att det på övergripande säkerhetspolitisk nivå rådde enighet mellan länderna om målet, att bibehålla den låga spänningsnivån i Norden. Men medlen för att uppnå detta mål kunde ibland kilja sig något åt, vilket kunde ge upphov ill vissa störningar i relationerna. På svensk sida reagerade man exempelvis omedelbart på norska antydningar om förändringar i den restriktiva allianspolitiken i riktning mot ökad integration. Sådana förändringr kunde, enligt svensk uppfattning, lätt led till motåtgärder från sovjetisk sida i framför allt Finland, vilket skulle öka risken för kriser och krig i närområdet. På motsvarande sätt reagerade man på norsk sida inför en allt längre driven svensk avskärningsretorik. Även en sådan kunde på längre skt rubba den nordiska balansen. I princip kan denna typ av svensk-norsk oenighet förklaras genom den analysapparat som använts i avhandlingen. Den norska uppfattningen var i allmänhet att den nordiska balanse tålde en större grad av svensk och norsk avskäckning i förhållande till öst och en högre grad av integration i förhållande till väst än vad den svenska regeringen ansåg. Den nordiska balansen kan i sin tur ses i termer av föreställningen om en skandinavsk strategisk sammanflätning, d.v.s. den svensk rädslan för en långtgående norsk västintegration berodde i hög grad på att man utgick från att också Sverige skulle drabbas av befarade sovjetiska motdrag i Finland eller i andra former. På den strategiskaoch operativa nivån kan man säga att aktörerna vr mer överens. Man hade en nästan identisk syn på vilken strategisk betydelse nordflanken hade för de båda supermakterna. Man hade samma syn på vilken makt som utgjorde hotet mot regionen och på ungefär vilet sätt denna makt, Sovjetunionen, kunde tänkas g tillväga vid ett angrepp på Skandinavien. Detta underlättade förhållandevis omfattande kontakter på operativ nivå mellan länderna och viss militär integration, inte minst på underrättelse- och flygsidan. Den norska allianssolidariteten och den svenska nutralitetspolitiken markerade förvisso gränser för denna integration, men det var alltså i hög grad föreställningen om strategisk sammanflätning som drev på den svenska och norska militära ledningen att, ed regeringarnas godkännande, etablera mesta möjlig samarbete inom dessa politiska ramar. Eftersom inga krigshandlingar ansågs kunna beröra något av de skandinaviska länderna utan att risken var stor för att de andra länderna också skulle beröras ansågs et nödvändigt att klara ut vissa saker redan i fred ör att inte missförstånd skulle uppkomma i kriser och krig. För den händelse att länderna samtidigt skulle ha råkat i krig mot Sovjetunionen, eller om det eljest skulle ha varit motiverat, fanns vissa frberedelser vidtagna för att underlätta eventuell opeativ samverkan som efterhand kunde bli mer avancerad. Avslutning Integration och avskärmning gentemot väst, avskräckning och förtroendeskapande gentemot öst - samt föreställningen om en s.k. nordis balans har använts i undersökningen för att öka skärpn i analysen. Detta angreppssätt av författaren har enligt anmälarens uppfattning bidragit till två karakteristika för denna bok. Klarhet och tydlighet i framställning och slutsatser samt en lättlästht som gör att boken kan rekommenderas utanför en trängr krets av sakkunniga. Magnus Peterssons huvudfrågeställning hur det kunde komma sig att två länder med så olikartad säkerhetspolitisk inriktning kunde uppnå en så hög grad av samförstånd. förklaratmed att de ledande aktörerna i länderna hade likartade freställningar om de strategiska förhållandena. Detta är en huvudförklaring till det förhållandevis omfattande försvarsrelaterade samarbete som etablerades på operativ nivå. Skulle kriser eller i värta fall krig drabba Skandinavien, skulle förmodligen bådaländerna drabbas avsevärt, varför det var av värde att redan i fred se till att missförstånd i ett skarpt läge i möjligaste mån förebyggdes. De likartade föreställningarna om de strategiska förhålandena förklarar också varför de båda ländernas regeringa försökte bibehålla Norden som ett lågspänningsområde i det kalla kriget. Skulle man föra en för utmanande politik gentemot Sovjet fanns stora risker att Finland skulle sovjetiseras, vilket skulleöka spänningsnivån och därmed minska ländernas säkerhet. Fövisso var man inte alltid överens om medlen för att uppnå detta mål, men på det hela taget måste man ändå säga att aktörerna hade ganska så likartade föreställningar om hur målet, att inte rubba en nordiska balansen, skulle uppnås. Den politik som fördesi Stockholm och Oslo var så brett anlagd och konsekvent att den motiverar bokens titel "Brödrafolkens väl". Först under starkt yttre hot och i skilda lägen nådde Sverige och Norge en nivå av säkrhetssamverkan som de aldrig kom fram till i tider av lugn oc obundenhet. Aldrig förr, inte ens under 1930-talets hårdnande världsläge, hade Karl XIV Johans föreställning om den skandinaviska halvön som en välavgränsad strategisk enhet fått ett sådant geomslag i svenskt och norskt säkerhetstänkande och i handling, ch detta under en period då Norges och Sveriges säkerhetspolitik i formell mening skilde sig mer från varandras än vad som varit fallet sedan 1814. ------------- Överstelöjtnant Tommy Jeppsson är lärare i strategi vid Försvarshögskolan. Han har tidigare bland annat vait lärare i strategi vid Forsvarets Stabsskole |