Logistikens betydelse i det nya kriget.

Några tankar kring behov av transporter och underhåll i det nya mångdimensionella kriget.

Av Lars Ulfving

Logistik ist nicht alles. Aber ohne Logistik ist alles nicht.
(Sachentross 1888)

1. En reservation om förutfattade meningar

Den högre militärteorin och strategin är mycket filosofisk till sin natur. Logistiken[1] däremot är mycket pragmatisk. I min andra essä i denna antologi kunde jag därför behandla stridsrummets genomskinlighet i dess immateriella dimensioner i ett filosofiskt perspektiv. I denna essä ges emellertid föga utrymme för filosoferande just därför att logistik rör sig väldigt mycket om vardagligt förutseende, praktiskt planerande och bedrivande av transport- och underhållstjänst. De logistiska kapacitets-, planerings- och simulerings-modellerna kan emellertid vara nog så teoretiskt avancerade. I min andra essä i denna antologi "Stridsrummets nya synlighet?" har jag använt mig av JIPB-processen som analysmodell. Här är den inte lämplig eftersom infrastrukturen behandlas först i den fjärde fasen, då under rubriken övrigt vilket i mitt tycke är anmärkningsvärt. Den gamla svenska bedömandemallen ägnade denna aspekt betydligt större utrymme och tidigare i processen, vilket den egentligen förtjänar. Transport och underhållstjänsten är nämligen väldigt beroende av en utbyggd infrastruktur för att kunna understödja  en militär operation.

Logistiken är något som inom den högre strategin sedan länge kommit att betraktats som ett besvärande och störande inslag. Detta har varit särskilt markant när nya operativa idéer och operationsplaner utformas. Dessvärre är det ju så att de mest fantasieggande och framåtsyftande tankarna och planerna kan omintetgöras eller åtminstone begränsas av mer eller mindre knappa transport- och underhållsresurser. Att sedan infrastrukturen i ett konflikt- eller krigsområde också kan vara gränssättande i logistiskt hänseende gör det inte lättare, särskilt inte om de krigförande själva förstör den. Då finns det anledning att ställa sig frågan om behovet av transporter och underhåll kommer att minska eller åtminstone förändras i framtiden? Sannolikt ja, men kanske inte på det vis man vanligen föreställer sig. Om förändringarna kommer att vara på gott eller ont är inte heller givet.

Den operativa aspekt som kan läggas på logistiken är att dess betydelse ökar exponentiellt med verksamhetens omfattning, något som sällan beaktas innan man ställts inför en obehaglig verklighet. Extremfallen är exempelvis att en skyttegrupp inte behöver planera för logistiken såvida inte maten uteblir efter några timmar. Att planera och genomföra en operation med en armégrupp eller front är huvudsakligen en fråga om logistik i mycket stor skala.

Det är sällan eller aldrig stridsvagnar följs åt av tungtransportsläp och terränggående tankfordon på militärparader. Anslagsbeviljande instanser och skattebetalande allmänhet ägnar sällan full uppmärksamhet åt transport- och underhållsresurser, på det sätt de förtjänar. Dessa tillåts ofta nog att fungera som en budgetregulator vid finansieringen av framtida militära styrkor.

Ett mycket belysande exempel är den amerikanska anskaffningen av tiltrotorflygplanet V 22 Osprey som åkt in och ut ur försvarsbudgeten under många år. Den ryska tanken på markeffektfarkoster är för tillfället helt död.

Transport och underhållsresurser måste oftast rekvireras från det civila samhället i form av fordon, fartyg och flygplan. I Sverige anses att försvaret skall kunna stödja det civila samhället, men vid större operationer är det oftast tvärtom. Den svenska arméns utskrivning av civila fordon är väl känd av oss som är uppvuxna under det kalla kriget. Jag återkommer till det när hur framtiden kan se ut i verkligheten behandlas. Det finns dessutom helt andra aspekter som måste beaktas.

2. En kort bakgrundsteckning[2]

Under den förindustriella tidigmoderna eran har de militära formationernas operativa rörlighet till lands främst varit beroende av tillgång på furage åt arméns hästar, i mindre mån av möjligheten av att livnära truppen. Behovet av ammunition till artilleriet var inte särskilt stort. Kriget "krälade på sin buk" där det gällde att hålla sig i rörelse för att trygga tillgången på dessa förnödenheter eftersom man oftast tvingades att leva av det landet gav.

Sjöstridskrafternas förutsättningar var annorlunda så länge man var till sjöss. De seglande flottornas uthållighet var direkt beroende av färskvattenförråden ombord samt citrusfrukter för att förhindra skörbjugg. För att bygga och underhålla en flotta krävdes en väl utbyggd marin infrastruktur med baser och varv, samt riklig tillgång på skeppstimmer bland annat.

Under den industriella eran kom förutsättningarna att helt förändras. Liksom samhället som helhet kom kriget att industrialiseras. Under första världskriget visade det sig mycket snart att den planerade krigsproduktionen av artilleriammunition inte på något vis var tillräcklig. Tanken att kriget inte skulle vara längre än vad som lagrats i förråd och arsenaler beräknats räcka till visade sig helt fel. Ammunitionsåtgången blev mycket större än som var beräknat, kriget varade längre än väntat. Den ökande mekaniseringen och motoriseringen ställde också helt nya krav på underhållstjänsten. Transporter av markförband till mer eller mindre avlägsna operationsområden kom att ställa helt annorlunda krav än tidigare. I min andra uppsats i denna essäsamling har jag berört Jan Bloch. Denne skrev om krigets kommande industrialisering i ett monumentalverk för sin tid. Framtidens krig - dess tekniska, ekonomiska och politiska aspekter, färdigt och föredraget för tsar Nikolaus II 1898. Det förtjänar att upprepas att första världskriget kom att visa hur förfärande rätt han hade.

Under mellankrigstiden kom planekonomin att få en stor betydelse för samhällsupp-byggnaden oavsett om det rörde sig om stater med totalitärt eller demokratiskt styrelsesätt. Uppbyggnaden av den tunga industrin i Sovjetunionen är väl känd. Så också de industriella mobiliseringsplaner som då fanns. Att motsvarande planering fanns i USA är inte lika väl känt.

Under det kalla kriget byggde WP och NATO upp omfattande resurser för det befarade storkriget i Europa. Frånsett den massiva kärnvapenupprustningen som krävde särskilda logistiska lösningar i sig, satsades stort på den konventionella krigföringen.

Sovjetunionen byggde upp transportapparaten, i form av järnvägsnät och rörledningar, för tillförsel av den andra och tredje strategiska echelongen från det inre av Sovjetunionen och deras underhåll. Stora verkstadsanläggningar anlades i de västliga militärdistrikten. Förråd lades upp i satellitstaterna som nominellt skulle kunna försörja Frontgrupp väst, som i första echelongen bestod av tre fronter, under 90 (!) dygn.[3] Allt avvecklades på mycket kort tid efter 1991, vilket i sig visade på Sovjetrysslands stora förmåga att genomföra strategiska järnvägstransporter när allt skulle fraktas hem.

NATO:s förrådshållning var inte av samma omfattning, underhållssäkerheten skulle ligga på 30 dygn. I gengäld gjordes stora satsningar på flyg- och sjötransportapparaten. Förråd fanns för sex divisioners materiel och utrustning samt för en marinkårsbrigad i Norge till vilka personalen skulle flygas in från USA. Därmed minskades behovet av civil sjötransportkapacitet, som inledningsvis inte skulle vara tillgänglig i tillräcklig mängd. Dessutom förbereddes förrådsmässigt mottagande av frambaserat flyg från USA med lagrade reservdelar. Efter 90 dygn planerades c:a 10-12 miljoner ton underhåll i månaden att transporteras över Atlanten.[4] (Det totala ryska transportbehovet per månad var för övrigt inte mindre). Skyddet av transporterna var högt prioriterade i NATO:s marina strategi. Planeringen är nu helt reviderad, i huvudsak ersatt med alternativa globala handlingsalternativ.

När vi nu skall betrakta utvecklingstendenserna principiellt och i praktiken måste vi vara medvetna om att det ovan nämnda är arvet som man utgick från. WP och Sovjetunionen har upphört att existera. Ryssland har en lång väg att vandra innan landet återfår något av sin forna styrka. NATO omvandlas i grunden. Jag kommer därför att koncentrera min framställning till de förändringar som sker och planeras inom NATO, då särskilt i USA.

3. Nutida allmänna tendenser[5]

Vad ser vi för allmänna utvecklingstendenser?  Låt oss först göra antagandet att väpnad kamp med vapen i hand även i framtiden kommer att vara en viktig del i den mänskliga samvaron. Även om massarméernas tid sannolikt är förbi, kommer dock tyngre formationer att sättas in i krig eller krisområden. Eftersom västmakterna numera är mycket känsliga för egna personella förluster kan sannolikheten faktiskt öka. Lätta förband med låg skyddsnivå är inte längre tillfyllest för fredsskapande eller fredsbevarande operationer.

Behovet av strategiska förbands- och underhållstransporter torde inte minska. Särskilt inte för den stormakt eller de stormakter som har globala ambitioner i någon form. Här finns en skenbar paradox. Antalet förband som skall transporteras minskar, även i USA. Då skulle väl transportbehovet minska? Men eftersom de globala ambitionerna inte har minskat - snarare tvärtom - blir det färre enheter som skall kunna lösa flera alternativa uppgifter och dessutom skall de insättas snabbt.

Därför är behovet av strategisk transportkapacitet snarast ökande. Resurserna måste vara tillgängliga omedelbart eller på kort varsel. Det innebär att USA och de andra NATO-medlemmarna måste investera i en egen militär flyg- och sjötransportkapacitet och att administrationen tecknar förfogandeavtal med civila flygbolag och rederier på rimliga premisser för båda parter för resten av kapaciteten.

Den ökande snabbheten i tillförsel av underhåll till stridande enheter beror bland annat på att större rörliga underhållsenheter finns långt fram inom vissa förband. De taktiska förbanden[6] får då större uthållighet och underhållet korta transportvägar. Det är emellertid en nackdel då de blir mer trögrörliga. Det strider mot den taktikutveckling som strävar mot ökad rörlighet i manöverkrigföringen (i ordets ursprungliga bemärkelse). Dessutom medger den ökande motoriseringen och mekaniseringen allt snabbare och längre förflyttningar oavsett om det rör sig om försvars- eller anfallsoperationer. Om korta transportvägar eftersträvas kan det normalt bara ordnas genom att flera underhållsinstanser organiseras utmed underhållslinjerna vilket i sin tur leder till ökande ledningsproblem och behov av omlastningar. Inte mindre problematiskt är att underhållsanstalter är svåra att dölja trots att stridsrummet, som jag påpekat på annan plats i denna antologi, inte är så genomskinligt som man vill göra gällande. De är dessutom trögrörliga och mjuka mål. Att slå mot en underhållsbas är det klassiska indirekta anfallets idé i manöverkrigföringen. Däri är inget nytt. Det finns emellertid en tänkbar lösning.

För att förenkla ledningsproblemen kan containersystemet utvecklas. Varje förbands förutsebara behov per dygn, som karaktäriseras av ”normalverksamhet”, fylls i containers som stridssatser som levereras regelbundet. Dessa packas i större underhållsbaser långt tillbaka dit förnödenheterna kan transporters varuslagsvis med långtradare, rörledningar, fartyg och järnväg. Visserligen blir inte alla förbands behov täckta dagligen, men till nöds kan ammunitions- och drivmedelsutjämning ske. Systemet innebär naturligtvis slöseri, men det är inget nytt.

Icke normalt förutsägbara transportbehov skulle då vanligen inskränkas till avtransport av skadade som dock är ett växande problem. Lösningen i dag är helikoptrar och där det inte finns fasta lämpliga krigssjukhus i operationsområdet exempelvis lasarettsfartyg. Specialleveranser kan transporteras med flyg, särskilt om det rör sig om exklusiv materiel och utrustning som endast finns i begränsad mängd. Men det finns svagheter som jag återkommer till.

Inom industrin förekommer numera just in time-logistics med flödesstyrning. Inga buffertlager finns, allt lagras på transportmedlet. Systemet är under införande i USA:s krigsmakt, där man har tråkiga erfarenheter från tidigare av tröga administrativa rutiner, förrådschefer som passat på att göra sig av med gammalt skräp som mottagits med förbittrad förvåning i krigszonen av mottagarna och omärkta containers. I det senare fallet gick det fortare att beställa nytt än att söka reda på rätt container. Restore Hope i Somalia 1992-1994 och Desert Storm i Persiska viken 1991 är avskräckande exempel.

Den teknik som är under införande för att komma tillrätta med och kontrollera styrningen av underhållsflöden bygger på märkning med streckkoder. På varje container fästs en streckkod som anger innehåll och mottagare. Den kan avläsas såväl manuellt som automatiskt vid exempelvis en rangerbangård och följas i en ledningscentral. Man skall till och med sätta koderna på containertaket så att de kan följas med flyg och satellit. Då får det inte vara mulet om det skall fungera.

Just in time-logistics är dessvärre störkänsligt. Fungerar inte datorstyrningen av förnödenhetsflödet blir det problem eftersom det inte finns några buffertlager. Slås styrsystemen ut i krig i en informationsoperation står man mycket snart inför en underhållskris. Mjukare krigsformer riktade mot ledningssystemen kan därför visa sig vara mer förödande än vanlig konventionell bekämpning. Här gäller verkligen principen: "Don´t send a bullet where a byte can go." Således finns det ett stort krav på att förbättra ledningssystemens stryktålighet. Sedan har vi de gamla klassiska störningarna i form av utslagna förbindelser och underhållsanstalter på grund av fientlig vapenverkan eller helt enkelt busväder, stormar, våldsamma skyfall, samt dessutom temperaturextremer där elektronik och siktesutrustning inte fungerar utan särskilda åtgärder.[7]

Konceptet fungerar oftast väl i produktionslogistiken där det går att förutse behovet av exempelvis växellådor från Korea för biltillverkning i Göteborg som levereras en gång i veckan efter en lång färd runt halva världen. Behovet i krig går inte att förutse på samma vis. Artilleriammunition för en stormeld kan föras fram när ett anfall planeras. Men när en avvärjande stormeld skall avges, går det inte att förutse i så god tid att just in time-konceptet hinner reagera och leverera ammunitionen från fabriken till batterierna. Förvarningstiden för ett fientligt anfall är i bästa fall några timmar. Ledtider för leverans kan vara dagar, veckor eller månader, i extremfallet år om en produktionslinje måste öppnas på nytt. Containers med "normalförbrukning" är inte heller tillfyllest. Då måste den gamla logistiktjänsten komma till heders igen.

Tillförselbehovet minskar. I och för sig kan detta åstadkommas genom att förbanden har med sig eget underhåll i större mängd som nyss behandlats. Men det innebär att trossdelarna växer. Tillförselbehovet minskar bara för stunden, inte totalt. Jag kan exempelvis nämna de ryska nya brigaderna som är nedbantade divisioner. Det strider emellertid mot den uttalade tanken på en ökad manöverförmåga och rörlighet. Endast för mindre förband som uppträder långt från eget understöd under lång tid torde detta vara en realistisk utvecklingslinje förutsatt att de förnödenheter som skall medföras är kompakta och lättransporterade.

Tendensen är att sätta in små förband av specialkaraktär med ”ny” teknik som opererar snabbt. Precisionen i det enskilda skottet förbättras och vapnen får längre skottvidder. Man förlitar sig mer på flyg och styrda fjärrvapen, specialförbanden har en viktig uppgift i målangivning, invisning och utpekning samt rapportering av verkan. Men dessa förband kräver transportresurser som måste vara exklusiva och kunna understödja dessa enheter långt inne på motståndarens territorium. Men det totala transportbehovet minskar naturligtvis under operationen eftersom de fjärrverkande vapnen står för stridseffekten.

Flyg måste också tillföras vapen, reservdelar och drivmedel[8]. Kryssningsrobotar och precisionsstyrd ammunition är bristvara hos de flesta. Under Desert Storm 1991 hade man följande logistiska problem: Skadeutvärderingen efter flyginsatserna hanns inte med i det tempo som eftersträvades under operationen. Bristen på bildanalytiker blev uppenbar. Förnyad insats gjordes "för säkerhets skull" med onödig ammunitionsåtgång och påfrestning på logistikkedjan som följd.

4. Hur blir det i praktiken?[9]

Vi kan betrakta utvecklingen inom NATO och särskilt USA. Ryssland vore väl också värt att studera eftersom den ryska principen för den framåtriktade logistiken blivit normerande. Dessutom är Rysslands förmåga att utföra militära järnvägstransporter fortfarande oöverträffad. Med tanke på att USA är den enda kvarvarande högteknologiska supermakten inskränker jag mig till att betrakta denna, då i samspelet med NATO:s övriga medlemmar och USA:s globala ambitioner.

Det gemensamma NATO -försvaret i Europa genomgår en mycket stor och snabb förändring. NATO utvidgas allt mer. Lednings- och styrkestrukturer ändras. En av de viktigare principerna som gäller är multinationalitet som eftersträvas på kårnivå. Det kräver en omläggning av transport- och underhållstjänsten till en smidigare och flexiblare form. Det är främst armékårernas underhållsbaser som samordnas med gemensamma förnödenhets- och materielhanteringsrutiner. Dessa delas upp mellan nationerna där en nation svarar för allas förnödenhetsförsörjning inom en given underhållsrutin. Här kommer just in time-konceptet att tillämpas i praktiken då NATO:s nya ledningssystem gör det möjligt. Tidigare var armékårerna och dess underhållskedjor rent nationella. Den allierade snabbinsatsstyrkans, Allied Rapid Reaction Corps (ARRC), krav är styrande för hur logistiktjänsten skall bedrivas. Svagheterna därmed är beskrivna tidigare.

En av NATO:s klassiska svagheter är att materielanskaffning och logistik inte varit integrerad utan upphängd på nationella koncept. Detta gäller särskilt Frankrike, som i huvudsak aldrig följt någon NATO-standard avseende organisationsbestämmande materiel och vapenkalibrar. Ett ökande samgående av den europeiska vapenindustrin kommer på sikt att förbättra integrationen inom logistiktjänsten.

Erfarenheter från insatser utanför det egentliga NATO-området i internationella operationer, såsom Gulfkriget 1991 och i det forna Jugoslavien, har visat på en del logistiska tillkortakommanden. Samordning av transport- och underhållstjänsten har inte skett friktionsfritt då improvisationer i logistiskt hänseende faktiskt måste vara förberedda med gemensamma rutiner. USA driver en ganska hård linje att övriga medaktörer skall anpassa sig till amerikanska rutiner eftersom det är USA som har de stora transport- och underhållsresurserna. Det sker inte utan protester, framför allt från Storbritannien och Frankrike.

USA:s strategi bygger numera på att huvuddelen av förbanden är grupperade i hemlandet,   men sättas in i andra delar av världen, Europa eller annorstädes. Dessa som fortfarande innehåller en del tunga mekaniserade divisioner måste kunna transporteras till aktuella kris- och operationsområden och underhållas där. Det ställer stora krav på den strategiska flyg- och sjötransportförmågan och vidhängande underhållskedjor. Avstånden är stora. Gångtiden, med 20 knop, över Stilla Havet är c:a tre veckor. Kraven möts bland annat med förhandslagring av förbandsutrustning och materiel för de enheter som avses insättas i potentiella riskområden för att minska det inledande behovet av strategiska transporter från USA. Förhandslagringen sker dels i förråd på land, dels lastad på fartyg. Den fartygsburna lasten kan relativt snabbt tillföras till områden som tidigare inte tidigare betraktats som kritiska. Jag återkommer till förhandslagringen.

Det som hittills varit dimensionerande är att insats vid två regionala konflikter skall kunna ske "ungefär samtidigt". Initialt skall USA i en omgång kunna transportera tre mekaniserade brigader, en-två marinkårsbrigader,[10] samt framgruppera sju-åtta flygflottiljer[11] jämte en luftlandsättningsdivision[12] inom 12-14 dygn. Den förmågan finns inte i dag. Inom en månad skall tre divisioner och en expeditionsstyrka[13] ur marinkåren kunna tilltransporteras. Totalt 10 flygflottiljer skall kunna vara framgrupperade. Den förmågan har man inte heller ännu. Till sist skall hela expeditionsstyrkan kunna vara på plats inom två-tre månader. Underhållsbehovet per dygn skulle då överslagsmässigt bli 6-10 000 ton inledningsvis för att till sist öka till 100 000 ton.[14] Men för att hålla tids- och transportvolymskraven är det nödvändigt att ianspråkta en stor del av tillgänglig civil flyg- och sjötransportkapacitet. Den måste vara kontrakterad i förväg och kunna utnyttjas på order, men det är inte möjligt på kort varsel utom för begränsade delar. Drivmedelsbehovet för att hålla igång transport- och underhållskedjan kommer att vara mycket stort. Motsvarande tid för styrke- och underhållsuppbyggnaden inför Desert storm 1991 var över ett halvår.

Tanken är också att marina expeditionsstyrkor skall, uttryckt i allmänna termer, snabbt och på kort varsel kunna sättas in i kriser på stora avstånd från USA. Styrkorna skall vara allsidigt sammansatta och anpassade för uppgiften samt ha 30 dagars uthållighet. De skall helst vara oberoende av stödjepunkter för logistik utomlands. Men detta är ännu i skrivande stund delvis visioner. Världshaven är stora och huvuddelen av transportfartygen kommer vanligtvis bara att gå i 20 knop. Stöd från vänligt sinnade nationer och basberoende kommer att vara nödvändigt inom överskådlig tid. Vattentillgången i det tilltänkta operationsområdet kan bli ett stort problem och därför kräva egna transportresurser. Även om en hangarfartygsstyrka (Task force) är helt atomdriven, medförs endast vapen, ammunition och flygbränsle för 15 dygns verksamhet. Krav finns på att man skall dubblera flyginsatsfrekvensen i framtiden, men det kräver fler underhållsfartyg specialbyggda för förrådskomplettering till sjöss, eftersom tiden mellan kompletteringarna måste halveras. Att effektivisera rutiner på flygdäck och i hangarer är betydligt ”enklare”. Det kräver inte nybyggnad av underhållsfartyg.

Förhandslagringen sker, som nämnts, dels i förråd, dels på fartyg. I Europa finns förråd med förbandssatser för fyra brigader ur armén, tidigare som nämnts för sex divisioner. Dessutom är en brigadsats vardera förrådsställd i Quwait och Korea samt tung materiel för en marinkårsbrigad i Tröndelag, Norge. Underhåll för 30 dygn är också förhandslagrat. Lagringen i Europa skall dock minskas ytterligare. Arméns fartygsburna förhandslagring är under uppsättande i skrivande stund med två brigadsatser. Hemmahamn blir Diego Garcia i Indiska oceanen. Marinkåren förfogar över tre förrådsgrupper på fartyg för en brigad vardera. Dessutom medförs underhåll, inklusive vatten, för 30 dygn.[15] Det här omnämnda strider mot visionen om att inte ha några stödjepunkter i länder utanför eget territorium, bland annat för att de förrådsställda förbandens personal skall flygtransporteras till det aktuella insatsområdet för att "giftas" ihop med materielen. Förrådsställningen i land är att se som en nödlösning, även den som är avsedd för flygvapnets förstärkningsenheter.

Logistikfunktionen görs efterhand flexiblare och till vissa delar rörligare. Grundprincipen är numera push - not pull efter sovjetisk förebild. Det nya begreppet är Force Projection Logistics. På de tidigare krigsskådeplatserna, exempelvis Europa, replierade underhålls-tjänsten på stora förhandsupplagda lager som försörjdes på klassiskt vis i en underhållskedja från industrier och depåer i USA, Force Deployment Logistics. Planläggningen var stel och hade svårt att snabbt ersätta oväntad förnödenhetsbrist exempelvis luftvärnsrobotar.[16] Den nya logistikorganisationen måste lösa sådana problem på ett smidigt sätt. Snabb och effektiv styrning av förnödenhetsflödet avses åstadkommas med hjälp av det ledningssystem som är under införande. Än råder det brister i uppföljningssystemen med fördröjning och felleveranser som följd, och som tidigare nämnts är det nya systemet känsligt för störningar.

5. Några tankar om framtiden.

Vi måste också reda ut vilka krav som kan komma att ställas på logistiktjänsten långt in i framtiden. Kommer det att finnas tyngre förband som kräver stora mängder underhåll av drivmedel och ammunition och inte minst reparationsresurser? Kommer tunga mekaniserade markförband att ersättas av något helt nytt som inte kräver kvalificerade transportresurser och underhåll i stor mängd. Är stridsvagnen och det pansrade fordonet överhuvudtaget lika föråldrade som en gång det pansrade rytteriet? Efter oktoberkriget 1973 trodde man ett tag allmänt på detta. Utvecklingen kom att bli en annan. Kravet på skydd av stridande personal innebär att behov av kollektivt skydd, pansarfordon eller något annat, kvarstår. Vad kommer att bli vår tids långbåge? Atombomben var det uppenbarligen inte. Är det den lilla buggen som slinker in i motståndarens stridslednings- och eldledningssystem, eller är något annat? Svaret är inte självklart.

Även om de tunga organisationsbestämmande resurserna, såsom stridsvagnar, givetvis är väsentliga, utgör de ett ringa antal i en mekaniserad division. Om vi skall se på en nutida rysk division[17] rör det sig om drygt 200 stridsvagnar och 500 övriga pansarfordon, jämfört med den totala fordonsmängden 3 500, som huvudsakligen är klent pansrade eller helt opansrade, utom bandartilleri och specialfordon. Kvalificerad organisationsbestämmande materiel ställer dock särskilda och dimensionerade krav på logistiken exempelvis i form av tungtransportsläp och specialverkstäder för reparationer och materielunderhåll. Amerikanska divisioner skiljer inte särskilt mycket från ryska förutom att den logistiska ”svansen” är större och tyngre. Det innebär att behovet av strategisk transportkapacitet kommer att kvarstå inom överskådlig tid. Men det finns andra utvecklingstendenser.

På drygt 10 års sikt är den senaste amerikanska ambitionen att en brigad skall kunna vara framgrupperad var som helst i världen inom 96 timmar, en division inom 120 timmar och fem divisioner inom 30 dygn. Det kräver att snabbinsatsförbanden görs lufttransportabla - den tunga utrustningen måste vara lätt. Sjötransportkapaciteten för övriga måste vara snabbt tillgänglig - hållas i hög gångberedskap. Nya fartyg måste ges bra fartprestanda. De snabbfärjor som nu sätt in i trafik visar dock på en intressant utveckling.

Allt är en drastisk ändring av den planering som gällde före den 11 september 2001 och som tidigare omnämnts i denna essä.

Under Gulfkriget 1991 modifierades mjukvaran i de datoriserade systemen fortlöpande under kampanjen direkt hos tillverkaren. I stället för att med flyg leverera ny hårdvara i form av datorer eller hela strids- och eldledningar, kunde befintlig utrustning förbättras på platsen med omprogrammering från tillverkaren via krypterad telelänk. Rymdtekniken är här ledande. Det fysiska transport- och underhållsbehovet samt tidsförlusten nedgår här till nästan ingenting.

Laservapnen har en längre tid tilldragit sig uppmärksamhet som ett framtida alternativ till eldvapen. Sensor- och ögonskadande lasrar finns redan, även om de inte är avsedda som vapen. Lasrar avsedda för avståndsinmätning vid eldledning kan vara direkt skadliga för ögon och sensorer. Vad man då kan tänka sig är att en laserkanon bländar en pilot så att han förlorar kontrollen över flygplanet och havererar. Ett annat exempel är att om en försvarare skall hållas ner vid ett anfall kan artillerielden ersättas med en laser som åstadkommer samma sak. Därmed minskar behovet av artilleriammunition som inte behöver transporteras eller medföras i vapenbäraren. Kraven minskar på logistiken. Men om vi särskilt betraktar struktur-skadande lasrar, som ännu inte är operativa, gäller en generell princip oavsett om det är en pansarbrytande projektil eller laserstråle som förstör målet. Det är en fråga om energiomvandling till förstörelseenergi. Därmed kommer man inte undan att underhållskedjan måste transportera energin till vapenbäraren, oavsett om det är en projektil eller ett laserbränsle.[18]

Utvecklingen av obemannade fjärrstyrda farkoster har pågått sedan länge. Det bemannade stridsflygplanet antogs redan på 1960-talet bli obsolet i en nära framtid. Frånsett utvecklingen av robotar[19] har utvecklingen inte gått så snabbt som väntat. Nu är utvecklingen snabb, dels för att styrtekniken blir allt mer avancerad och dess datorer allt mer miniatyriserade, dels för att man inte gärna vill sända in bemannade flygplan i områden med starkt luftförsvar. En liknande utveckling ses för obemannade strids- och minröjningsfarkoster till lands av samma anledningar. Farkosterna avses också kunna uppträda autonomt med egen inbyggd artificiell intelligens. Även här är rymdteknologin pådrivande. Det får vissa logistiska konsekvenser. Livsuppehållande system och skydd för människor behövs inte. Det sparar vikt, därmed drivmedelsåtgång, och besättningarna behöver inte försörjas. Därmed nedgår underhållsbehovet, jämfört med bemannade motsvarigheter. Men i fredsbevarande och fredsskapande operationer krävs fortfarande människor i konfliktzonen, vilket leder till ett fortsatt behov av fordon med inbyggda skydd för besättningarna, även om det inte blir av den typ vi ser i dag.[20] Obemannade spanings- och minröjningsfarkoster kan likväl komma till användning. Oavsett vilket måste även obemannade farkoster transporteras till insatsområdet, förses med drivmedel och repareras även om de totala påfrestningarna på underhållskedjan minskar.

6. Till sist

Mary Kaldor har i sin bok New & Old Wars, Organized Violence in a Global Era[21] skrivit om nutida och framtida konflikters karaktär. Frånsett att konflikterna numera och i framtiden har många former, hävdar hon också att krigföringen, ofta etniska konflikter och inbördeskrig, har en nygammal karaktär som är bekant från den tidigmoderna tiden. Vi kan mycket väl komma att se att en modern logistikapparat kan behöva understödja högteknologiska militära styrkor som sätts in för att skilja parterna åt i en konflikt som kan vara mycket primitiv, särskilt om den är etnisk, asymmetrisk eller om det rör sig om ett neototalt krig. Frågan är då bara om den typen av styrkor är lämpliga för uppgiften.

------------------------------------------------------------------------

Avdelingsdirektør Lars Ulfving er lærer i etterretningstjeneste
ved Forsvarshøgskolan i Stockholm. Han har utgitt et trettitalls
skrifter, bl.a boken "Den store maskeraden. Sovjetrysk militær vilseledning: