När det svårbegripliga blir verklighet Av Överstelöjtnant Tommy Jeppsson

När det svårbegripliga blir verklighet

Av Överstelöjtnant Tommy Jeppsson

Det finns debattörer som anser att de militära hoten har reducerats. Vissa av dessa hävdar att de nästintill är inaktuella. De som företräder en ”avmilitariserad” hotuppfattning garderar sig normalt med att tillägga att de militära hoten inte fullt ut kan avskrivas. Möjligen kan de komma tillbaka i en svårdefinierbar framtid? Detta sätt att gardera sig i argumenteringen är klokt inför en framtid som är svår att förutse!

De miltära hoten har däremot fått konkurrens av andra, icke militära men mera diffusa hot. Korruption, organiserad kriminalitet på internationell basis samt terrorism är exempel på dessa. För att möta dessa nya hot är det inte orimligt att stater på ett helt annat sätt än i dag utvecklar sina maktmedel; bland annat polis och militär emot att kunna samverka, samordnas och samutnyttjas mera intimt.

Militära hot i annan form

Redan idag existerar direkta militära hot; om än i kombination med påfrestningar av icke militär karaktär. Även om dessa hot för närvarande svårligen kan sägas vara direkt riktade mot staterna Norge eller Sverige så berörs våra båda länder indirekt genom vårt medlemskap i NATO respektive EU.

Det första hotet utgår ifrån etniska konflikter och nationalism. Ämnet är mångfacetterat och följaktligen svårgripbart. Av det skälet förs ett kortfattat generellt resonemang i syfte att lyfta fram tendenser och konsekvenser av existerande upplösningstendenser. Man behöver inte leta längre bort än till ett antal länder som tidigare var delar av det forna Sovjetunionen eller Jugoslavien för att få riklig tillgång på exemplifieringar.

Etniska konflikter och nationalism handlar ofta om minoritetsgrupper som kämpar för självstyrelse och/eller har ambitionen att ändra på gällande gränser. Konflikttypen karakteriseras av en blandning av krigföring i mera traditionell mening och organiserad kriminalitet samt omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Som yttersta konsekvens kan detta medföra nationell upplösning och kaos. I en mindre dramatisk tappning kan innebörden bli reducerad makt för centralregeringen och ökat regionalt självstyre även om det även här oftast finns indikationer på nationell upplösning. En fråga, som ävenledes kan ha en militär konsekvens, blir i vilken utsträckning världssamfundet kan acceptera ytterligare upplösning samt på vilken nivå denna skall stoppas? En viktig fråga här blir om och i såfall i vilken utsträckning militära maktmedel skall användas?

Flyktingströmmar och folkvandringar är ett tämligen säkert resultat av etniska konflikter. För exempelvis EU länderna är detta redan i dag ett känsligt politiskt problem. Ett ökande välståndsgap mellan de rika EU länderna och områdena i periferin kan leda till ytterligare tryck från folkgrupper som söker ett bättre liv i väst. Steget därifrån till ökade politiska spänningar torde vara kort. Var omslagspunkten går om/när den välmående parten med våld försöker att utestänga de hjälpsökande är omöjligt att förutse. Det vore dock naivt att blunda för en möjlig utveckling där exempelvis EU länderna kollektivt hotar att med våld förhindra ytterligare tillströmning av flyktingar. Detta skall dock uppfattas som en sista utväg i en situation där ekonomiska stödåtgärder och omfattande diplomatisk aktivitet inte ger resultat.

Nästa område som kan generera militära konsekvenser är problemet med vapen- och teknologispridning. De allvarligaste konsekvenserna sammanhänger med spridningen av kemiska, biologiska och nukleära stridsmedel. Exempelvis behöver nukleär spridning inte vara sammankopplad med tillgång på vapenbärare. Problemet får då en vidare dimension i och med att det kan samankopplas med exporten av kärnavfall. ”Kundkretsen” vidgas då till att inte gälla enbart stater utan även icke statliga aktörer som större kriminella organisationer och terroristgrupper. Vidden av möjliga scenarier vidgas likaledes. Det kan räcka med att föreställa sig effekterna av en utpressningssituation där en kriminell eller terroristorganisation hotar att kontaminera ett område med kärnbränsleavfall. Så kallade ”piratstater” alternativt fattiga nationer kan relativt lätt tillföra kemiska och/eller biologiska stridsmedel till sina militära arsenaler. Sett utifrån ett kostnads – intäktsresonemang vore det intressant att få inblick i hur dessa kan tänkas att resonera kopplat till vad de kan vinna respektive förlora på en attack med kemiska/biologiska stridsmedel mot ett eller flera NATO/EU länder. Inte utan orsak brukar dessa stridsmedel karakteriseras som ”fattig mans kärnvapen”. Lägg härtill att många teknologiområden inte går att avgränsa i termer av civil eller militär användning och vi kan förutse ett gigantiskt framtida spridningsproblem.

Icke-militära hot

Målet för icke militära angrepp är inte att via gränser ockupera nationens territorium. I stället är målet samhällets infrastruktur och institutioner. Det vill säga sådana samhällssektorer som direkt påverkar samhällsmedborgarnas fortsatta säkerhet, levnadsvillkor och välstånd. Korruption i olika former utgör i sammanhanget ett växande universellt problem. Skadeverkningarna av korruption måste kunna hanteras och begränsas för att de nya demokratierna skall kunna utvecklas i positiv riktning. De facto utgör korruptionen idag ett direkt hot emot flera staters överlevnadspotential. Problemet är att korruptionens armar är vit förgrenade och börjar inte sällan på toppen av statsapparten.

Den organiserade kriminaliteten utgår ofta från stater med utvecklad korruption och som en följd av detta svaga statsbärande funktioner. Den organiserade kriminaliteten är lätt att föra över gränserna, till exempel inom det ”gränslösa” EU! Därigenom kan denna företeelse få en mera direkt negativ effekt på människors dagliga liv. På detta sätt utgör också den organiserade kriminaliteten såväl ett yttre hot emot stater och dessas medborgare som ett inre hot efterhand en eller flera organisationer har etablerat sin verksamhet i ett land.

Två faktorer medverkar till att den organiserade kriminaliteten utgör ett växande säkerhetsproblem. Den första faktorn är kopplad till själva omfånget på dessa organisationer och deras goda tillgång på resurser. Om de är organiserade efter cellprincipen kan de vara mycket svåra att bekämpa. Deras resursstyrka möjliggör också att de kan beväpna sig till en nivå som ytterligare försvårar bekämpningen av dem. Den andra faktorn sammanhänger med att den organiserade brottsligheten i hög grad är gränsöverskridande. Därmed blir frågan ävenledes ett internationellt problem. Och den blir ett problem för såväl NATO som för den säkerhetsdimension som nu skapas inom EU! Problemet är bara att ingen av dessa organisationer ännu har tagit ett riktigt tag i problemen med organiserad kriminalitet, vilket gör att denna kan sägas ha ett försprång.

Terrorismen - ett hot i fokus

På samma sätt är terrorism, oavsett denna är statstödd eller ej, ett stort säkerhetsproblem. Problemet fick en ytterligt tragisk aktualitet den 11:e september i år i samband med terroristattacken mot USA. Den Norske militärteoretikern Inge Tjöstheim har karakteriserat händelsen som en helt ny form för strategiskt överfall. Terroristattacken betraktas av USA och dess allierade samt av världssamfundets flertal som en krigshandling. Men det är en ny, oförutsägbarare, råare och brutalare krigföringsform än vad historien tidigare uppvisat. Det som överhuvudtaget gör en terroristattack av dessa dimensioner möjlig sammanhänger med de västliga demokratiernas, således inte bara USA´s, öppna samhällssystem. Som mediakonsumenter har vi på ett omskakande sätt medvetandegjorts om öppenhetens pris. Vi har fått se bilderna av ett sårat Amerika. Väldiga eldflammor, kapsejsade jätteskyskrapor, chockade, skadade och döda människor samt fallande börskurser i världens ledande ekonomier, förmedlar den bild som angriparen önskar ge till omvärlden; nämligen USA´s och övriga västvärldens sårbarhet och kollektiva rädsla.

Brister i den inrikes flygsäkerheten liksom i underrättelsetjänsten har anförts som delorsaker till att angreppet lyckades. Andra succékriterier bakom terroristattacken bedöms vara noggrann planläggning och förberedelser i övrigt samt lyckad koordineringen av själva genomförandet. En aspekt på det inträffade sammanhänger med den extrema förlustkänslighet USA`s Försvarsmakt uppvisat under senare års operationer. Denna furlustkänslighet var styrande för det snöpliga uttåget från Somalia. Kan den uppvisade förlustkänsligheten ha lockat aggressorn att slå till ? Det är civilbefolkningen som fått bära förlustbördan med tusentals döda. USA`s militära motreaktion har, när detta skriv ännu ej kommit. Det finns skäl att antaga att vi kan stå inför ett trendbrott då det gäller USA´s attityd till "force protection"?

Intressant är givetvis vilka konsekvenser händelsen kan antas få; inte bara för USA utan för den övriga delen av världen som karakteriseras som fri och demokratisk? Bortom mera näraliggande bedömningar och åtgärder finns ett antal långsiktigt verkande värderingar och beslut. Hur skall exempelvis staters maktmedel utformas i framtiden för att kunna svara upp mot kommande attacker? Risken finns här att enbart fokusera på konsekvenserna av vad som upplevts i närtid och då främst på terrorism och övriga asymmetriska angreppsformer. Parallellt finns emellertid de symmetriska hoten i form av reguljära krigsmakter, vilka fortsatt existerar som staternas yttersta maktapparat ! Förutom att värdera de asymmetriska och symmetriska hoten var för sig, tillkommer således det problematiska med att framanalysera möjliga och sannolika kombinationsalternativ.

Förvarningsproblematiken blir central i syfte att utveckla underrättelseorganisationer som karakteriseras av frånvaro av fantasilöshet, slentrian och byråkrati. Detta är en förutsättning för att kunna ligga steget före motståndaren ( - na ) och undvika reaktiva handlingsmönster. Sannolikt utgör därför underrättelsetjänsterna ett närtida satsningsområde i många nationer. En frågeställning som blir angelägen i sammanhanget är om uttrycket "terroristerna ligger alltid steget före" skall tas som utgångspunkt för motåtgärder. Naturligare känns koncept som, utgående ifrån effektiva underrättelseorganisationer, uppsöker och bekämpar motståndaren. I stället för att vara den som har initiativet och "jagar" blir terroristen "den jagade" som aldrig känner sig trygg. Eftersom terrorismen är en gränsöverskridande företeelse kommer också olika former av gränsöverskridande samarbetsformer mot denna form av asymmetriska angrepp att utvecklas Vidgade uppgifter för såväl den atlantiska alliansen som för EU, liksom utvidgade samarbetsformer mellan de båda organisationerna, kan därför förutses. Redan formaliserade processer inom såväl NATO som EU borde underlätta en implementering av detta. Värt att notera är att NATO dagen efter terroristattacken mot USA deklarerade att detta var att betrakta som en artikel 5 situation . Innebörden av denna är att ett väpnat angrepp mot en allierad i Europa eller Nordamerika skall uppfattas som ett angrepp på hela alliansen. För noggrannhetens skull skall tillföras att här avses angrepp som iscensätts av en utifrån kommande aktör.

Terroristangreppet på USA utnyttjade "självmordskonceptet", mot vilket det är extra utmanande att vidta effektiva skyddsåtgärder. Som mindre spektakulärt framstår "IT - terrorismen" som emellertid kan förorsaka mycket allvarliga störningar på vitala samhällsfunktioner. Många helt vitala samhällsfunktioner karakteriseras av stort ömsesidigt beroende. Angrepp mot en vital sektor får då lätt följdverkningar på ett antal övriga med konsekvenser som är svåra att prognostisera i förväg. Informationsrevolutionen förstärker också möjligheterna för kriminella organisationer och terroristgrupper att skapa löst strukturerade organisationer enligt den tidigare nämnda cellprincipen vilket medför att de blir ytterligt svåra att penetrera.

Avslutning

Det är nödvändigt med en bred syn på hur ovannämnda hot, enskilt och i kombination, skall mötas. Militära maktmedel har i detta sammanhang fortsatt säkerhetspolitisk relevans. För beslutsfattarna utgör de militära maktmedlen dock enbart ett av flera andra relevanta säkerhetspolitiska verktyg som krävs för att kunna hantera komplexa hotbilder. De nya konfliktmönstren kännetecknas av en svårdefinierbar och glidande övergång mellan det vi uppfattar som en fredssituation via en kris till regelrätta krigshandlingar. Noteras bör att dessa krigshandlingar kan vara ett faktum utan att fördenskull krig råder per definition. Följaktligen blir antalet gråzonssituationer ett slags normalbild där det blir svårt att folkrättsligt skilja stridande från icke stridande.

Nämnda hot inrymmer komplicerade mellanstatliga juridiska problem. Andra viktiga frågeställningar berör problemet med vilka organisationer som skall ges uppgifter att bekämpa kriminella organisationer och terroristgrupper. Skall militära maktmedel användas och i så fall efter vilka kriterier skall användning ske? Eftersom det handlar om gränsöverskridande hot måste hög grad av samsyn i dessa frågor gälla för EU och NATO länderna!

Terroristangreppet på USA är ett exempel på metoder som kan användas av den aktör som totalt sett representerar den resurssvagare parten och således ej kan bygga upp symetriskt konkurerande kapaciteter. Ett antal statliga såväl som icke statliga aktörer uppfattar idag ett växande hot mot sin identitet ifrån den enda kvarvarande supermakten. Detta skapar en grogrund för väpnade aktioner som manifesteras i nya maktmedel och okonventionella insatsmetoder av en art som vi inte har vana att hantera. Konsekvensen blir att militära organisationer, framförallt inom den västliga kultursfären, måste utveckla sätt att tänka liksom handlingsmönster som ligger bortom tidigare föreställningar om hur krig skall föras. I argumentationsförstärkande syfte kan hänvisas till den västliga kultursfärens syn på krigets lagar och folkrätten som instrument för att kunna humanisera och kontrollera våldet. Några sådana betraktelsesätt har knappast besvärat den eller de aktörer som är ansvariga för terroristattacken mot USA den 11:e september år 2001. Här kan vi inte se någon skillnad på kombattanter och icke-stridande. Ej heller kan vi se någon skillnad i valet mellan militära och civila mål.

Överstelöjtnant Tommy Jeppsson är strategilärare vid Försvarshögskolan.. Han har tidigare bland annat varit strategilärare vid Forsvarets Stabsskole.